Jag är inne i en ”sån” period igen.

Perioderna kommer över mig ibland, till synes utan anledning. Jag blir rastlös, otålig och missnöjd. Speciellt vid stunder då jag inte har någon som helst anledning att bli det. Kanske är det därför?

Rent logiskt har jag ingenting att klaga på, men ändå så går jag runt med en gnagande känsla att saker och ting är roligare och bättre på andra ställen. Där inte jag är.
Är jag hemma vill jag vara borta, är jag borta kan man ge sig på att jag vill hem.
Jag är rastlös. Det känns som att jag inte är på rätt ställe, precis hela tiden. Men var detta rätta ställe skulle vara, det har jag ingen aning om.

Resultatet är att jag blir håglös, lätt frånvarande och lite grinig. Så om ni undrar varför ja betett mig som ja gjort senaste dagarna vet ni varför. Och om man utövar den inställningen tillräckligt länge mot sin omgivning så börjar även dom tycka att man bör bege sig någon annanstans.

Kan det vara så enkelt att den här arbetslösheten tär på mig? Jag som alltid trott att det ideala livet vore att gå runt och sparka grus. Men ekonomiskt oberoende då givetvis. Men för mycket ledighet är inte kul. Jag blir bara stressad. Det verkar som att de där sakerna som jag tycker är så roliga att göra, som lyssna på musik, partaja och sitta med ett infantilt dataspel i fem timmar, bara är roliga när jag egentligen borde göra något annat nyttigt, som jobba eller så.
När jag får leka som jag vill, så är det inte roligt längre.

Jag får ta till ett gammalt hederligt svenskt recept mot det här. Jag får för fan helt enkelt skärpa till mig.